Finska patientstudier kring rörelsestörningar år 2024

Cirka 60 % av studierna rörde Parkinsons sjukdom eller andra parkinsonismer. Detta innebär att också andra rörelsestörningssjukdomar var föremål för finsk forskning. Publikationerna handlar om dystoni, Lewykroppsdemens, ataxi, essentiell tremor, rastlösa ben, PLMT-syndromet (syndrom som innebär smärta i fötterna och ofrivilliga rörelser i tårna), samt om rörelsestörningssjukdomar på ett allmänt plan. De vanligaste forskningsämnena tangerade avbildning (PET, Spect, MRI, TT), epidemiologi och stimuleringsbehandlingar. Bara en av publikationerna rör läkemedelsbehandling, och därtill finns två läkemedelsöversikter. Finska neurologer har uppenbarligen inte medverkat i några internationella läkemedelsstudier, för det finns inga uppgifter om sådana publikationer. Rent geografiskt genomfördes flest studier vid Åbo universitet och universitetssjukhus (15 st.), och näst flest vid Helsingfors universitet och universitetssjukhus (9 st.), men även från övriga universitet (Kuopio, Uleåborg, Tammerfors) kom flera publikationer. Dessutom kom publikationer från Norra Karelens centralsjukhus och Aalto-universitetet.
Utöver de publikationer som tas upp i denna artikel hittades några publikationer som var tillgängliga i e-version redan förra året och därför behandlades i fjolårets översikt.

Parkinsons sjukdom, livskvalitet

En grupp neurologer i Uleåborg studerade hur parkinsonpatienter upplever att livskvaliteten påverkas av deras övriga sjukdomar [1]*. Undersökningen genomfördes med hjälp av två olika enkäter om livskvalitet, varav den ena (15D) rörde alla sjukdomar och den andra (PDQ‑8) avsåg Parkinsons sjukdom. Dessutom tillfrågades patienterna om sina andra sjukdomar. 96,7 % led av andra sjukdomar. I studien deltog 551 patienter. Livskvaliteten hos parkinsonpatienter var sämre än hos normalbefolkningen (Bild 1), såsom konstaterats i många tidigare studier. Minnessjukdomar, depression, hjärtsvikt och förmaksflimmer var de övriga sjukdomar som främst försämrade livskvaliteten. De två enkäterna om livskvalitet korrelerade med varandra. Detta är en bra studie som bygger på ett tämligen digert material.

Parkinsons sjukdom, behandlingsstudier

Docent Filip Scheperjans med kollegor i Helsingfors undersökte om avföringstransplantation skulle kunna vara till hjälp vid Parkinsons sjukdom [2]. Hans forskningsgrupp var en av de första att rapportera att parkinsonpatienters tarmmikrobstammar avviker från friska individers. Utgående från detta har man tänkt sig att en återställning av mikrobstammen i normal riktning skulle motverka sjukdomens symptom och kanske även hindra att sjukdomen framskrider. Några positiva rapporter hade kommit före denna studie. I studien deltog 48 patienter som på förhand studerats och befunnits ha avvikande tarmmikrober. Bland dessa passade 45 för en slutlig analys. Patienterna fick i en blindad studie antingen en verklig avföringstransplantation (30 patienter) eller en placebotransplantation (15 personer) i tjocktarmen via endoskopi. Patienterna bedömdes kliniskt efter ett halvt år respektive efter ett år. Resultatet var att transplantationen inte i någon betydande utsträckning gynnade patienternas motorik. Placebo gav i själva verket i några enstaka fall bättre resultat än den aktiva behandlingen. Placebobehandlingen ändrade förvisso också avföringens mikrobinnehåll, vilket kan tänkas utgöra en förväxlingsfaktor. De patienter som fått avföringstransplantation rapporterade mer tarmsymptom än de patienter som fått placebo. Detta är en välgjord studie som välförtjänt publicerats i en högklassig amerikansk tidskrift. Det negativa resultatet dämpar säkert entusiasmen för försök med avföringstransplantationer. I behandlingen förekommer dock många förväxlingsfaktorer, och framöver kommer vi säkert att se många nya studier.

Neurologer i Helsingfors studerade om det skulle vara möjligt att direkt, utan mellanliggande test med nasogastrisk sond (”näs-mag-slang”), initiera behandling med levodopa/karbidopa (Duodopabehandling) som pumpas in i tarmen [3]*. Tidigare praxis var att först ge levodopa/karbidopa-infusion via en nasogastrisk sond som fördes in i tunntarmen. Genom sonden administrerades levodopa/karbidopa för att man skulle kunna avgöra huruvida patienten svarade positivt på behandlingen eller om behandlingen orsakade någon skada. Efter testet valdes lämpliga patienter ut för den kirurgiska behandlingen, där en infusionssond förs genom bukväggen (PEG-sond) till tunntarmen. Flera centrum har småningom frångått testskedet med sond för att i stället förlita sig på förhandsuppgifter och resultat av ett oralt levodopa-test. Detta innebär betydligt kortare sjukhusvistelse för patienterna. På Mejlans sjukhus inleddes under åren 2016–2019 Duodopabehandling av 33 patienter. I 11 av fallen initierades behandlingen direkt utan test med nasogastrisk sond. Inga skillnader konstaterades mellan grupperna när man jämförde nytta och biverkningar. Denna studie som bygger på ett ganska litet material talar för att Duodopabehandling kan initieras utan mellanliggande test med nasogastrisk sond.

Finska läkemedelsforskare skrev en översikt om utvecklingsarbetet bakom entakapon [4]. Entakapon hämmar enzymet katekol-O-metyltransferas (COMT) och används idag i hela världen tillsammans med levodopa vid behandling av Parkinsons sjukdom. Kombinationspreparatet säljs under namnet Stalevo. Utgångspunkten var insikten att COMT-enzymet bryter ner många katekolaminer, såsom dopamin, men även levodopa, men att det inte fanns någon effektiv förening som skulle kunna förhindra dess nedbrytande verkan. Professor emeritus Pekka Männistö fick idén att utveckla en effektiv COMT-hämmare. Tillsammans med universitetsforskare och forskare hos läkemedelstillverkaren Orion syntetiserade han i början av 1980-talet flera effektiva COMT-hämmare, bland vilka entakapon slutligen valdes ut för klinisk användning. I översikten går man igenom COMT-enzymets funktion, betydelsen av dess olika former (lösligt och membranbundet), det prekliniska och kliniska utvecklingsprogrammet för entakapon och dess resultat samt skillnaderna mellan entakapon och den nyare COMT-hämmaren opikapon. Projektet har på det stora hela tillfört mycket information som numera även ingår i kurslitteraturen, om COMT-enzymet och betydelsen av dess hämmare vid behandling av Parkinsons sjukdom. Projektet har varit en vetenskaplig framgång och gett upphov till hundratals forskningsartiklar och tiotals avhandlingar. Entakapon är en av få läkemedelssubstanser som utvecklats av finländare och nått världsmarknaden. Detta är summa summarum en sakkunnigt skriven översikt av skedena i forskningen kring COMT och entakapon.

Farmakologer från Kuopio publicerade tillsammans med kollegor från USA en översiktsartikel om i vilken mån behandling med pramipexol och rasagilin i tidiga stadier av Parkinsons sjukdom (<5 år sedan insjuknandet) är effektiv och säker [5]. Forskarna hittade nio studier om rasagilin som uppfyllde kriterierna, och elva om pramipexol. Båda läkemedlen gav en måttlig förbättring av patienternas mående, när den mätare som användes var UPDRS (Unified Parkinson’s Disease Rating Scale) del II, dvs. dagliga aktiviteter, och del III, dvs. motorik. Läkemedlen gav ingen betydande ökning av biverkningar i jämförelse med placebo. På det hela taget är resultatet likt resultat av tidigare analyser. Lite överraskande är det kanske att ingen tydlig ökning av antalet incidenter ses i fråga om pramipexol.

Parkinsons sjukdom, röst

Röstforskare i Tammerfors publicerade två studier om parkinsonpatienters röst. I den första studien analyserades kvaliteten på de inspelade rösterna från 34 parkinsonpatienter med hjälp av två olika bedömningsskalor (AVQI [Acoustic Voice Quality Index] och GRBASI [grade, roughness, breathiness, asthenia, strain, instability]) [6]. Två röstexperter fick oberoende av varandra analysera röstproverna. Forskarna ville ta reda på om det rådde en korrelation mellan bedömningsskalorna och om det fanns något samband med sjukdomens svårighetsgrad (Hoehn et Yahr-skalan). Det visade sig att bedömningsskalorna korrelerade sinsemellan och att en av dem (GRBASI) också korrelerade med sjukdomens svårighetsgrad.

I sin andra studie analyserade forskarna rösten hos patienter i ett tidigt skede av sjukdomen med hjälp av den ovan nämnda bedömningsskalan AVQI och därtill bedömdes andfåddhet i talet (ABI [Acoustic Breathiness Index]) [7]. I studien deltog tolv patienter som lidit av Parkinsons sjukdom i högst två år, och de följdes under ett års tid. Forskarna observerade att utfallet av bedömningen enligt bägge bedömningsskalor (AVQI och ABI) försämrades under uppföljningstiden. Förändringarna korrelerade emellertid inte med förändringar av sjukdomens svårighetsgrad (UPDRS-III [motorisk mätning] och Hoehn et Yahr-skalan). Resultaten tyder på att röstförändringar redan i ett tidigt skede av sjukdomen kan användas för att mäta hur långt sjukdomen framskridit.

Forskare vid Aalto-universitetet intresserade sig för om det är möjligt att bedöma sjukdomens svårighetsgrad utgående från förändringar i parkinsonpatienters tal (röst) [8]. Det har redan tidigare konstaterats att automatiska röstanalysmetoder ger ganska gott resultat när det gäller att skilja mellan parkinsonpatienter och friska personer. I sin undersökning använde forskarna en spansk databas med inspelningar av 50 friska personers tal och 50 patienters tal. Man hade tillgång till patienternas motoriska uppgifter (MDS-UPDRS III, som även omfattar en separat bedömning av tal) i ON-fasen. Utgående från motoriska resultat delades patienterna in i två grupper med lindriga respektive svåra symptom. Olika delområden av talet undersöktes med datorbaserade metoder. Forskarna uppnådde en noggrannhet på 56–58 % i en jämförelse mellan automatisk analys och den kliniska svårighetsgraden – det finns alltså utrymme för förbättring. Det var ändå fint att se att Aalto-universitetet också forskar i rörelsestörningar – och det skulle säkert också finnas finska patienter att studera!

Parkinsons sjukdom, avbildning

Doktoranden Riikka Ajalin i Åbo studerade cannabinoidreceptorers betydelse i parkinsonpatienters sjukdomsbild [9]. Hennes undersökning omfattade 15 patienter som fick genomgå en klinisk undersökning och en PET-undersökning med ett spårämne som binder till cannabinoid-1-receptorer. Forskaren observerade ett samband mellan ökade gång- och balanssvårigheter samt stelhet och minskat antal cannabinoidreceptorer i hjärnan. Däremot hittades inget samband mellan antalet sådana receptorer och skakningar eller långsamma rörelser. Studien tyder på att cannabinoidsystemet kan ha betydelse för vissa symptom vid Parkinsons sjukdom. Här bör det också påpekas att det tidigare gjorts försök med cannabisläkemedel vid behandling av Parkinsons sjukdom, men att resultaten varit varierande och att det behövs mer forskning.

Åbodoktoranden Kalle Niemis forskningsämne var sambandet mellan vilotremor hos parkinsonpatienter och förändringar av dopamintransportörer i hjärnan som konstaterats genom Spect-avbildning [10]*. Det var känt att man inte påvisat något säkert samband mellan vilotremor och dopaminbrist i de basala ganglierna. I studien användes ett stort internationellt patientmaterial (Parkinson’s Progression Markers Initiative dataset, PPMI) ur vilket man erhöll data om 354 parkinsonpatienter i ett tidigt skede av sjukdomen samt 166 friska personer. Man hade tillgång till kliniska uppgifter om patienterna och alla hade genomgått en undersökning av dopamintransportörer, dvs. FP-CIT Spect (DAtSCAN). Precis som i tidigare studier påvisades ett samband mellan svårighetsgraden av stelhet och långsamma rörelser och minskning av transportörer på motsatt sida. Däremot korrelerar intensiteten hos vilotremor med ett tilltagande antal transportörer på samma sida (den totala nivån var emellertid lägre i jämförelse med friska personer). Studien visar att dopaminförändringen bakom vilotremor är mindre och till sin natur annorlunda än den som orsakar stelhet och långsamma rörelser. Det är möjligt att även andra system utöver de dopaminerga bidrar till vilotremor. Det är fint att se att finska forskare fått tillgång till internationellt forskningsmaterial och åstadkommit en bra artikel.

Modelleringen i studien blev föremål för kommentarer som gruppen besvarade [11]. Forskarna gjorde flera nya modelleringar, men slutsatsen förblev den samma.

Doktorandforskaren Emmi Saarinen med kollegor publicerade en studie om dopamintransportörer (FP-CIT Spect, dvs. en DAtSCAN-undersökning), där man ville ta reda på hur koffein påverkar dopaminaktiviteten i hjärnan [12]*. 163 parkinsonpatienter och 40 friska personer genomgick undersökningen. Alla fick besvara frågor om sitt dagliga kaffeintag. Efter sex år undersöktes 44 av patienterna igen. Det framgick att icke-läkemedelsbehandlade patienter med högt kaffeintag hade betydligt lägre nivåer av dopamintransportörbindning än patienter med lågt kaffeintag. Kaffeintagets omfattning hade ingen betydelse för patienternas motoriska funktion. Forskarnas tolkning var att fyndet beror på att koffeinet orsakar en kompensatorisk minskning av dopamintransportörer. Många epidemiologiska studier har indikerat att användning av kaffe (koffein) minskar risken för Parkinsons sjukdom. Därtill observerade forskarna att ett högt kaffeintag före Spect-undersökningen kan påverka resultaten. De rekommenderade därför ett dygns uppehåll från kaffe före avbildningen. Utmärkt att forskaren fått sin studie publicerad i en ansedd tidskrift – en mycket bra början på avhandlingen!

Forskningsämnet för neuroforskaren Al-Abdulrasul i Åbo med kollegor var inflammatoriska förändringar i hjärnan (neuroinflammation) vid Parkinsons sjukdom [13]*. Gruppen undersökte 21 parkinsonpatienter och 51 friska personer. De fick genomgå en PET-undersökning med ett spårämne som mäter nervinflammation (PBR28). Dessutom togs ryggmärgsvätskeprov av en del av försökspersonerna för att man skulle kunna studera faktorer med koppling till bl.a. inflammation och nervdegeneration. Resultaten av PET-undersökningarna skiljde sig inte åt mellan patienter och friska personer. Dock observerades ett samband mellan svårighetsgraden av motoriska symptom och ökade inflammatoriska förändringar i hjärnan som konstaterats genom PET-avbildning. Även vissa förändringar i ryggmärgsvätska som tyder på inflammation korrelerade med svårighetsgraden av motoriska symptom. Resultaten ger viss indikation på att neuroinflammation skulle kunna spela en roll vid Parkinsons sjukdom.

Parkinsons sjukdom, känslokartläggning

Forskare från Åbo ledde en studie där man tog reda på om kroppsliga förnimmelser som orsakas av känslor och motorik skiljer sig åt mellan parkinsonpatienter och friska personer [14]*. Materialet bestod av 380 patienter och 79 kontrollpersoner. Försökspersonerna fick på bilder av en kropp rita in de områden som påverkades när de känner en viss känsla, som t.ex. ilska, rädsla, glädje eller sorg. Också motoriska kroppsliga symptom (stelhet, klumpighet, skakningar) och kroppsliga symptom orsakade av sensoriska förnimmelser (smärta, domningar) antecknades. Materialet samlades in via nätförbindelse. Som väntat fanns det avsevärda skillnader i motoriska kroppsliga förändringar mellan patienter och kontrollpersoner. Exempelvis förekom förnimmelser av skakningar främst i händerna (Bild 2). I redogörelser kopplade till känslor väckte ilska en lindrigare känsloförnimmelse kring bröstbenet hos parkinsonpatienter än hos kontrollpersonerna. Det fanns ett samband mellan hur länge patienterna varit sjuka och ökad upplevelse av att ilska känns i bukområdet. Enligt författarna är detta den första studie på parkinsonpatienter där man använt en metod av detta slag för att kartlägga kroppsliga förändringar orsakade av känslor. Studien gav upphov till färggranna kroppsbilder, till exempel Bild 2.

Parkinsons sjukdom, sömn

Beteendestörning under REM-sömnen dvs. drömsömnen (RBD) är ett tämligen vanligt symptom vid Parkinsons sjukdom, och innebär att personen bl.a. pratar, skriker, skrattar och sparkar i sömnen utan att själv vara medveten om det. RBD kan förekomma i åratal innan Parkinsons sjukdom bryter ut. Det är känt att RBD är en klar riskfaktor för uppkomst av Parkinsons sjukdom och andra synukleinopatier. En grupp sömnforskare i Helsingfors undersökte huruvida RBD, eller bara benägenhet att prata i sömnen, inverkar på dödligheten bland parkinsonpatienter [15]*. Initialt ingick 689 finska parkinsonpatienter i studien, och de fick fylla i en enkät om sömn. I en fortsatt enkät drygt 4 år senare ingick 384 patienter, varav 82 avlidit under uppföljningstiden. Denna grupp bildade den egentliga undersökningsgruppen. Resultatet var att RBD och enbart att prata i sömnen är förenat med en betydande ökning av dödligheten bland parkinsonpatienter (Bild 3). Hos RBD-patienterna påträffades också många andra faktorer, såsom hög ålder samt läkemedelsbehandlingar, hallucinationer, depression och förstoppning. Enligt författarna är detta den första studie som visat att benägenhet att prata i sömnen är förenad med ökad dödlighet bland parkinsonpatienter. Framöver skulle det vara intressant att få veta om det finns ett samband mellan att prata i sömnen och risk för Parkinsons sjukdom. Är det ett symptom som förebådar sjukdomen?

Parkinsons sjukdom, smarta enheter

Neurologer i Helsingfors publicerade tillsammans med italienska kollegor en studie där man tog reda på vad patienter och behandlande neurologer anser om distansundersökning av patienter (genom t.ex. smartklockor, smarta armband, andra sensorer som kopplas till kroppen, videomonitorering i hemmet) och användning av AI för analys av fynden [16]. Smarta enheter passar bra för långvarig uppföljning i hemmet och ger stora mängder information som med fördel skulle kunna analyseras med hjälp av AI. Studien genomfördes med hjälp av intervjuer via videosamtal. I studien deltog 27 patienter och 6 neurologer. En del av patienterna hade erfarenhet av att använda smarta enheter. De intervjuade neurologerna var allmänneurologer. Såväl patienter som neurologer förhöll sig tämligen positivt till användning av smarta enheter och AI för diagnostik och uppföljning av symptom. Enheterna borde vara lätta att fästa och så lite som möjligt störa det dagliga livet. Viss oro uttrycktes över dataskyddsfrågor och hur man bibehåller integriteten samt relationen mellan patient och läkare. Det står klart att användningen av olika smarta enheter kommer att bli vanligare, men att sådana inte helt kan ersätta fysisk mottagning.

Lewykroppsdemens

Forskare i Kuopio medverkade i en stor internationell studie där man kartlade i hur stor utsträckning patienter med Lewykroppsdemens även uppvisar fynd som överensstämmer på Alzheimers sjukdom eller cirkulationsrubbningar i hjärnan [17]. I studien ingick patienter med Lewykroppsdemens (331 patienter), patienter utan minnesstörning (1 505), patienter med lindrig minnesstörning (1 489), Alzheimers sjukdom (708), blanddemens (268), blodkärlsrelaterad demens dvs. vaskulär demens (148) och parkinsondemens (120). Forskarna hade tillgång till minnestestresultat och hjärnavbildningar (magnet- eller datortomografibilder) för samtliga patienter, och för en del av dem även resultat av ett ryggmärgsvätskeprov. Det visade sig att betydligt fler fynd som tydde på cirkulationsrubbningar i hjärnan påvisades hos patienter med Lewykroppsdemens än hos personer utan minnesstörning eller med lindrig minnesstörning eller hos Alzheimerpatienter. Cirkulationsförändringar förekom dock i mindre utsträckning än hos patienter med blodkärlsdemens (vaskulär demens). Förändringarna korrelerade med förtvining av tinninglobens inre delar men inte med minnestestresultatet. Studien visar att även cirkulationsförändringar spelar en betydande roll vid Lewykroppsdemens. Intressant var att patienter med Lewykroppsdemens hade fler vaskulära förändringar än patienter med parkinsondemens. I många studier betraktas ju dessa två demenstyper som samma eller nästintill samma sjukdom. Detta är en bra studie som bygger på ett omfattande material och som utmynnat i många resultat utöver de som beskrivits här.

Essentiell tremor

Neuroforskare från Åbo och Helsingfors ville ta reda på om essentiell tremor (ET) är förenat med liknande dopaminerga hjärnförändringar som vid Parkinsons sjukdom [18]*. Forskarna samlade in 43 ET-patienter som också hade lindriga andra symptom (långsamhet, stelhet, vilotremor) (ET+-gruppen). Jämförelsegrupper var 115 parkinsonpatienter och 40 friska personer. Samtliga genomgick en Spect-undersökning av dopamintransportörer (FP-CIT Spect, dvs. DAtSCAN). Hos patienterna i ET+-gruppen var mängden dopamintransportörer generellt samma som hos friska personer, men deras långsamma rörelser var kopplade till mindre mängder i skalkärnans (putamen) bakre delar. Hos parkinsonpatienterna observerades betydligt mindre mängder, som väntat. Hos ET+-patienterna korrelerade dessutom skakningarnas asymmetri med asymmetrin i putamen. Resultaten i studien tyder på att åtminstone en del av de patienter som lider av essentiell tremor även har förändringar i hjärnans dopaminerga system. Den gruppen torde vara den som löper störst risk att senare utveckla Parkinsons sjukdom. Det är känt att en del ET-patienter med tiden utvecklar parkinsonismer.

Dystoni

Neurologer och barnneurologer i Åbo upptäckte en ny genetisk variant av en dystoni-parkinsonism, som debuterar hos spädbarn (Infantile dystonia-parkinsonism type 2, PKDYS2) [19]. Det rör sig om en dominant ärftlig sjukdom. Den patient som beskrivs i publikationen började utveckla dystoniska symptom vid två månaders ålder. Många undersökningar genomfördes genom åren, men orsaken till symptomen kunde inte klarläggas. Vid sex års ålder genomfördes en omfattande genetisk undersökning (helexomsekvensanalys). Då framgick att patienten har en homozygot förändring i SLC18A2-genen. Denna gen påverkar transporten av monoaminer, såsom dopamin, till synapsblåsorna. Det torde vara första gången en sjukdom med koppling till denna gen beskrivs i Finland. Utöver epilepsiläkemedel testade man att ge patienten olika dopaminerga läkemedel, utan någon klar nytta. Neuroforskare i Åbo testade effekten av magnetstimulering i sensoriska hjärnbarken (sensoriska cortex) på hjärnans metabolism, både hos friska personer och hos patienter med cervikal dystoni [20]*. I studien deltog 13 patienter och 14 friska kontrollpersoner. Försökspersonerna fick magnetstimulering i S1-området av sensoriska hjärnbarken (med hjälp av theta burst-protokollet) som engångsbehandling och ämnesomsättningen mättes med deoxiglukos-PET-avbildning. Forskarna fann att stimuleringen ökade ämnesomsättningen hos dystonipatienterna, både i trakten av sensoriska hjärnbarken och längre bort i hjärnstammen. Hittills har försök med magnetstimulering inte påvisat någon övertygande nytta i behandlingen av dystoni, men detta resultat tyder på attupprepad behandling med magnetstimulering just i sensoriska hjärnbarken skulle kunna vara till nytta vid behandling av cervikal dystoni.

Forskare i Uleåborg rapporterade tillsammans med utländska kollegor om fyra barnpatienter (6–16 år) som hade en mutation i NCC1-genen (nucleus accumbens associated 1) [21]. Patienternas huvudsakliga symptom var dystoni, chorea och myokloni, men därtill hade de flera andra symptom såsom epilepsi, sömnlöshet, katarakt och anemi. Hos en av patienterna undersöktes mitokondriernas enzymaktivitet, och förändringar upptäcktes. Detta är i sin tur en genetisk sjukdom som kan vara förenad med rörelsestörningar.

Ataxi

Professor Juho Joutsas grupp i Åbo studerade förtjänstfullt hjärnförändringar med anknytning till ataxi (koordinationsstörning) [22]. Den allmänna uppfattningen har varit att ataxi beror på skador i lillhjärnan. Det är emellertid uppenbart att många andra områden i hjärnan hänger samman med sjukdomen. Gruppen ville ta reda på vilka nervnät som spelar roll vid uppkomsten av ataxi. Forskarna samlade in uppgifter om patienter med cirkulationsrubbning i hjärnan (strokepatienter) hos vilka man i anslutning till rubbningen konstaterat ataxi, och vilkas datortomografi- eller magnetbilder fanns till förfogande. Forskarna använde datorbaserade nervnätsprogram med tillgång till jämförelsematerial bestående av hjärnavbildningsuppgifter från 1 000 friska personer. I materialet ingick sammanlagt 39 strokepatienter som utvecklat ataxi till följd av cirkulationsrubbningen, och 118 strokepatienter som inte utvecklat ataxi. Hos 54 % av ataxipatienterna fanns skadan utanför lillhjärnan. Gemensamt för skador som orsakade ataxi var att de var belägna inom ett gemensamt neuralt nätverk. Detta nervnät är främst centrerat till lillhjärnans centrala delar och de cerebellära pedunklarna. Studien visar att nervnät är viktiga och att lillhjärnan spelar en roll vid uppkomst av ataxi, även om själva skadan skulle vara belägen någon annanstans. Detta är en välgjord studie som publicerats i en ansedd neurologisk tidskrift.

Rastlösa ben

ML Eemil Partinen från Helsingfors studerade tillsammans med finska och utländska kollegor huruvida coronapandemin ökade antalet fall av rastlösa ben-syndromet (RLS) [23]. Rastlösa ben medför i synnerhet insomningssvårigheter. Syndromet är vanligare hos kvinnor och ökar med åldern. I studien användes material från sömnenkäter som var tillgängligt från 15 olika länder. I studien inkluderades svar från 17 846 vuxna personer. Under coronapandemin uppgick antalet fall av RLS till 9,1 % av de svarande, vilket var betydligt fler än före pandemin, då andelen var 5,4 %. Nya fall av RLS såg ut att ha drabbat i synnerhet yngre personer. Sömnlöshet och flera andra faktorer var signifikant förknippade med RLS-symtom. En studie av detta slag kan inte ge några direkta svar på vad det skulle kunna bero på att symptomen blivit vanligare. Detta är i vilket fall som helst en välgjord internationell studie som bygger på omfattande material och där finska forskare haft en mycket betydande roll.

Stimuleringsbehandlingar (DBS, rTMS)

En grupp neurokirurger från Uleåborg studerade infektioner i anslutning till behandlingar med djup hjärnstimulering (DBS), och gav utifrån sina erfarenheter anvisningar om att förebygga och behandla infektioner [24]. Gruppen samlade in uppgifter om stimuleringsoperationer som utförts i Uleåborg under 26 års tid. Under denna tid hade 978 operationer skett. Infektion uppkom efter 3,1 % av dem. Denna siffra motsvarar eller är lägre än vad som rapporterats från andra håll. Stafylokocker är den vanligaste bakterien bakom infektioner. Infektioner blev mindre vanliga när man mer noggrant började följa infektionsförebyggande anvisningar. Författarna rekommenderar utöver antibiotikabehandling även kirurgisk rengöring av inflammationshärden.

Neurologer och neurokirurger i Helsingfors tog reda på vilka kliniska faktorer och hjärnavbildningsfynd som bäst förebådar lyckat resultat av djup hjärnstimulering (DBS) [25]*. De studerade 35 DBS-patienters journaler före och sex månader efter operation, samt magnetavbildningsfynd (MRI) av huvudet. Som väntat gjorde DBS-behandlingen uppenbar nytta. Forskarna observerade att yngre patienter hade större nytta av behandlingen. Hur länge patienterna hade varit sjuka spelade däremot ingen betydande roll, till skillnad från vad man sett i vissa andra studier. Det fanns ett samband mellan vissa förändringar av hjärnbarken (i vänstra prefrontala hjärnbarken, supplementära motorbarken och i gördelvindlingen [cingulum]) och den erhållna nyttan av stimuleringen. Intrycket blev att kliniska uppgifter och tester före operation ger en bättre bild av den möjliga effekten av stimuleringsbehandling än MRI-fynd. MRI-avbildning av hjärnan är förstås oundviklig och gör det möjligt att i förväg utesluta många patienter för vilka DBS-behandling inte lämpar sig.

PLMT-syndromet är en sällsynt sjukdom som ger smärta i benen som kan klassificeras som neuropatiska och ofrivilliga rörelser i synnerhet i tårna. Man vet inte vad tillståndet beror på och har inte hittat någon effektiv läkemedelsbehandling. Neurologer i Åbo prövade effekten av magnetstimulering (rTMS) mot denna sjukdom på en patient [26]. rTMS är en behandling där patienten i vaket tillstånd får pulser genom skallen in i hjärnan, med hjälp av en stark magnet. En engångsbehandling tar vanligen mindre än en timme och ges dagligen eller nästan dagligen under några veckors tid. Behandlingen har visat sig ha god effekt bl.a. mot depression. Den hjälpte dock inte alls den patient som led av det beskrivna syndromet. Detta var ett intressant försök, trots negativt resultat.

Neuropatologi

Forskare i Helsingfors och Tammerfors på det neuropatologiska området rapporterade hur ofta ansamlingar av α-synuklein kan observeras i hjärnan hos normalbefolkningen [27]. Ansamlingar av α‑synuklein (Lewykroppar) konstateras bl.a. vid Parkinsons sjukdom, multipel systematrofi (MSA) och Lewykroppsdemens. Forskarna studerade material från en studie om plötsliga dödsfall (Tampere Sudden Death Study). Materialet omfattar personer som under åren 2010–2015 avlidit plötsligt utanför sjukhus (700 personer i åldrarna 16–97 år). I 562 av fallen fanns hjärnvävnadsprover som lämpade sig för denna studie. Hos 7,4 % av de undersökta individerna, vilka inte såvitt man vet lidit av parkinsonismer, konstaterades avvikande ansamlingar av α-synuklein i hjärnan. I gruppen personer över 80 år hittades ansamlingar hos så många som 19,3 % (Bild 4). Den yngsta α‑synukleinpositiva personen var 54 år. Studien visar att ansamlingar av α-synuklein börjar bildas redan i medelåldern och sedan tydligt ökar med stigande ålder. Forskningsmaterialet är unikt i världen och detta är sammantaget en fin studie som publicerats i en ansedd tidskrift på neuroområdet.

Registerstudier

En forskningsgrupp i Kuopio studerade huruvida användning av statiner (den vanligaste gruppen läkemedel mot förhöjt kolesterol) påverkar risken för Parkinsons sjukdom bland diabetespatienter [28]. Det är känt sedan tidigare att diabetes kan innebära en något ökad risk för Parkinsons sjukdom. Genom studien ville man få reda på om statiner kan minska denna risk. I studien ingick uppgifter om 2 017 parkinsonpatienter ur registret FINPARK, jämte 7 934 kontrollpersoner. Uppgifter om användning av statiner erhölls ur FPA:s läkemedelsregister. Det huvudsakliga resultatet var att användning av statiner inte påverkar risken för Parkinsons sjukdom. Riklig användning av statiner såg ut att rentav öka risken. Forskningsresultaten om användning av statiner och om risk för Parkinsons sjukdom är på det hela taget motstridiga. Kanske är sanningen den att statiner inte har någon betydande effekt.

Diabetesforskare från Helsingfors rapporterade om förekomst av olika neurodegenerativa sjukdomar hos patienter med diabetes typ 1 [29]. Gruppens registermaterial omfattade 4 261 patienter med diabetes typ 1 (s.k. insulinbehandlad diabetes) och 11 653 kontrollpersoner. Resultatet gav vid handen att diabetespatienterna i högre grad led av demenssjukdomar, men även Parkinsons sjukdom, än kontrollpersonerna. Störst ökning sågs avseende vaskulär demens, sedan Alzheimers sjukdom, övriga typer av demens, och minst avseende Parkinsons sjukdom. Detta finska material indikerar att diabetes typ 1 innebär en aning förhöjd risk för Parkinsons sjukdom, men när allt kommer omkring är resultaten från olika studier motstridiga. Forskare i Uleåborg och Kuopio studerade hur vanligt förekommande tidigt debuterande demens (före 65 år) är i den finska befolkningen [30]. För studien sökte man ur patientregistren vid universitetssjukhusen i Uleåborg och Kuopio fram alla patienter som drabbats av demens före 65 års ålder under åren 2010–2021. Bland över 12 000 patientjournaler hittades 794 patienter som uppfyllde kriterierna för studien. Av dessa var 458 från Uleåborgstrakten och 336 från Kuopioområdet. Nästan hälften av patienterna (48,2 %) hade diagnosen Alzheimers sjukdom (Bild 5). Andelen demenssjukdomar med koppling till rörelsestörningar (α-synukleinopatier, dvs. Lewykroppsdemens och MSA) var knappt 6 % och andelen ökade inte i betydande mån under uppföljningstiden (Bild 5). Incidensen (nya fall per år i åldersgruppen 0–65 år) av tidigt begynnande demens i befolkningen var 12,3/100 000 och prevalensen (fall/100 000) i åldersgruppen 40–65 var 190/100 000. Publikationen innehåller bra tabeller där incidens- och prevalenstal specificerats per åldersgrupp. Siffrorna var högre än de som i allmänhet rapporteras. Detta lär främst bero på att finska registeruppgifter är mer kompletta än i många andra länder. Detta är en välgjord studie som publicerats i en ansedd tidskrift. Parkinsondemens nämns inte separat i publikationen. Sjukdomen är förvisso tämligen sällsynt i den undersökta åldersgruppen och har möjligen inkluderats i gruppen ”dementia with Lewy bodies”.

Rörelsestörningssjukdomar, allmänt

Forskare från Åbo publicerade tillsammans med utländska kollegor en översiktsartikel om sambanden mellan lesioner i hjärnan och nät av nervbanor i hjärnan och olika slags rörelsestörningssymptom och icke-motoriska symptom [31]. Rörelsestörningar såsom skakningar, stelhet, långsamma rörelser, dystoni och chorea har traditionellt ansetts bero på skador i de basala ganglierna. Avancerade hjärnavbildningsmetoder (datortomografi- och magnetavbildning, isotopavbildning och tillhörande datorbaserade analyser) samt olika typer av stimuleringsmetoder har visat att en lokal skada i ett visst/vissa nervnät (dvs. sammankopplade av nervbanor) ofta ligger bakom symptomen vid rörelsestörningssjukdomar. Exempelvis verkar claustrum (murkärnan) spela en central roll vid parkinsonism, medan motoriska och sensoriska hjärnbarken samt lillhjärnan är viktiga vid dystoni. Detta är en välgjord översikt som visar hur dagens teknik ger många nya anatomiska upplysningar om rörelsestörningssjukdomar. Professorerna Juho Joutsa och Valtteri Kaasinen hör till de främsta i världen på forskningsområdet ”brain mapping” av rörelsestörningar.

Professor Juho Joutsa från Åbo medverkade i en översiktsartikel om rörelsestörningar som orsakats av akut cirkulationsrubbning i hjärnan (stroke) samt behandling av sådana störningar [32]. I anslutning till den internationella föreningen för Parkinsons sjukdom och rörelsestörningar (MDS) har man bildat en grupp som ska samla information och ge vårdrekommendationer avseende strokerelaterade rörelsestörningar. Gruppen skickade ut en enkät om nuläget till MDS medlemsföreningar och fick 529 svar. Utgående från svaren var parkinsonism, hemiballism/hemichorea, tremor och dystoni de vanligaste rörelsestörningarna i anslutning till stroke. Behandlingsmetoderna skiljde sig åt och berodde naturligtvis också på vilken slags rörelsestörning det var frågan om. För att man ska kunna ge några egentliga rekommendationer krävs bättre multicenterstudier om denna patientgrupp. Fint att professor Joutsa medverkade i denna internationella grupp.

Professor Juho Joutsa bidrog också till en artikel där man jämförde parkinsonismer och epileptiska anfall med koppling till plötsliga hjärnskador [33]. I studien ingick 29 patienter med parkinsonismer och 347 patienter med epileptiska anfall. De hade alla fått sina symptom plötsligt efter en stroke. Utifrån hjärnavbildningarna gjordes kartläggningar av nervnät (”brain mapping”). Resultatet blev att parkinsonism och epileptiska anfall var kopplade till nervnät på motsatta sidor (Bild 6). Svarta kärnan (substantia nigra) spelade en betydande roll vid parkinsonism men hade ingen betydelse vid epilepsi. Resultatet säger oss givetvis att åtminstone parkinsonism och epilepsi som är associerade med lesioner är två skilda sjukdomar med olika mekanismer.

Docent Jussi Sipilä från Norra Karelens centralsjukhus medverkade i en internationell översikt om miljöfaktorers betydelse för att förebygga neurodegenerativa sjukdomar [34]. Man tror att exponering för olika slags miljöfaktorer är den viktigaste faktorn bakom neurodegenerativa sjukdomar. Ärftliga faktorer spelar en mindre roll. Författarna nämner som exempel ett ALS/Parkinsonism-demenskomplex som förekommer på ön Guam och som minskat avsevärt sedan öbornas kost förändrats. Undersökningar visade att frön från kottepalm tidigare ingick i öbornas kost – frön som innehåller ämnen som är giftiga för nervsystemet. När denna sedvänja så småningom upphörde, började även sjukdomen att försvinna. Det är bara svårt att avgöra vilka miljöfaktorer som skulle kunna orsaka sjukdomar i nervsystemet. Författarna framhåller att enskilda familjer där det förekommer flera fall av neurodegenerativa sjukdomar, och vilkas kost och övriga miljöfaktorer är kända, kan vara en bra ledtråd när det gäller att finna skadliga miljöfaktorer. I många epidemiologiska studier har man observerat ett samband mellan Parkinsons sjukdom och användning av bekämpningsmedel. Minskad exponering för sådana substanser skulle kunna tänkas minska uppkomsten av sjukdomen. Artikeln innehåller andra exempel på samband mellan miljöfaktorer och neurologiska sjukdomar.

PET-forskare och psykiatrer i Åbo publicerade en undersökning där man bedömde förändringar i dopamin-2-receptorn vid neuropsykiatriska sjukdomar [35]. Studien omfattade 437 personer som genomgått en PET-undersökning med spårämnet rakloprid som binder till dopamin typ-2-receptorer. Gruppen av forskningspersoner bestod av friska personer, parkinsonpatienter, patienter med schizofreni, våldsamma personer, spelberoende personer, samt överviktiga och depressionspatienter. Hos personer med Parkinsons sjukdom konstaterades den tydligaste minskningen av dopamin-2-receptorer. I de övriga grupperna observerades dock inga statistiskt signifikanta skillnader, även om vissa skillnader kunde ses vid en jämförelse av olika områden. Fyndet av minskade dopamin-2-receptorer hos parkinsonpatienter stämmer överens med resultat av tidigare studier, särskilt när det gäller patienter som varit sjuka länge.

Studier märkta med asterisk (*) har fått bidrag från Finlands Parkinson-stiftelse.

• Nyckelord: Ataxiavföringstransplantationcannabinoid-1-receptorerCOMT-enzymetDBSDuodopabehandlingDystoniessentiell tremorhjärnskadorhumanstudierkoffeinkänslokartläggningLewykroppsdemenslivskvalitetNCC1-genenneuroinflammationNeuropatologiparkinsonpatienters röstParkinsons sjukdomPETPLMT-syndrometrastlösa benRBDRegisterstudierrTMSrörelsestörningsforskningensmarta enheterSpectstimuleringsbehandlingarsömntarmmikrobstammarUPDRS